Kvalitet är väl bra?

Det är bra att vi har fått en debatt om kvalitet i olika välfärdstjänster, och ännu bättre att den knyts til en allmän debatt om välfärdens finansiering. Men det finns alla skäl att höja ett varningens finger.

Kvalitet som begrepp är nämligen i högsta grad subjektivt och personligt. Det som är kvalitet för den ene behöver alls inte vara det som någon annan önskar. och det flesta av oss, i de flesta situationer, vill nog hellre bli ompysslade av rätt personer än av många.
Riksdagen ska nu tydligen fatta beslut om att ett - visserligen viktigt - kvalitetsmått ska vara lagfäst. En viss bemanningsnivå ska avgöra kvalitén på den verksamhet som erbjuds. Det är nu aningen oklart vad riksdagen egentligen tänkt sig, eftersom det som bakant är en kommunal angelägenhet att svara för de välfärdstjänster som avses.

Missförstå mig inte nu. Jag förstår verkligen att välfärdstjänster kräver personal. Men lika lite som i skolan är "personaltäthet" ett kvalitetsmått. Personaltäthet är ett mått på kvantitet, och det var det jag trodde att vi skulle komma ifrån.

Vi människor är olika. För det mesta spelar den olikheten mindre roll, eftersom vi ofta klarar oss hyggligt i vardagen. Men när vi blir sköra kan den olikheten bli förödande, om vi alla ska tryckas in i en och samma fålla. Det handlar inte ens om olika behov och krav - det kan vara så enkelt som att vi har olika önskan att vara uppassade av och omgivna av människor. Och det bekymrar mig när en fyrkantig människosyn leder till att man väljer att använda fyrkantiga kvalitetsmått utan hänsyn till olika önskemål och behov.

Därför är det viktigt att debatten om kvalitet i vård och omsorg fortsätter. Det är dessutom viktigt, mycket viktigt, att vi i Alliansen vågar stå upp för vår tro på att människor är olika - och därmed har olika önskemål, behov och förväntningar. Vi människor är olika, och vi som tror på olika måste kämpa för ett samhälle där alla får plats. Då måste kvalitet, och inte kvantitet, vara det som är avgörande i vården och omsorgen.

Tack!

Jag måste skriva ett inlägg som inte blev av igår, nämligen ett stort tack till Lena Claesson-Welsh och hennes kollegor och medarbetare på institutionen för immunologi, genetik och patologi samt deras kliniska kollegor på Akademiska sjukhuset. Jag fick igår vid ett studiebesök på Rubecklaboratoriet en fantastisk genomgång av allt som kan göras på dessa intressanta områden.

Att Uppsala är en framstående lärdoms- och vetenskapsstad är säkert v'älbekant, men vi är ibland kanske lite väl duktiga på att sätta vårt ljus under skäppan. Ödmjukhet är en viktig egenskap, men det behövs ibland också en aning av stolthet och mod att våga visa upp sina styrkor.

Den verksamhets som bedrivs vid IGP-institutionen hör verkligen till det vi har anledning att berätta mer om. Dels finns där forskning som håller hög internationell standard, men väl så viktigt för oss i landstinget handlar det om forskning av största betydelse för att få fram nya läkemedel, diagnostiska metoder för att spåra sjukdomar och sist men inte minst kunskap om sjukdomsprocesser. Det nära samarbetet mellan motsvande institutioner på Akademiska sjukhuset beskrivs också på ett intressant sätt.

Därmed finns det också två skäl för mig att skriva om gådagens besök. Dels för att visa min uppskattning över allt som beskrevs för mig. Men också för att uttryckla en upskattning för det goda samarbetet mellan landstinget och Uppsala universitet -eller som i detta fall mer konkret mellan respektive kliniker och institutioner. Både vi i landstinget och våra vänner på universitetet har alla skäl att göra vårt bästa för att stötta varandra. Det vinner inte bara Uppsala och länet på; det är en nationell angelägenhet!

Ett stycke papper gör ingen glad

Jag har ägnat en stund av morgonen åt en av de uppgifter som ibland (och allt oftare) tränger sig på. Det handlar om att svara på diverse enkäter om ditt och datt som olika intresseorganisationer skickar. och eftersom mitt uppdrag ändå handlar om idéer och opinionsbildning, så fyller jag snällt i. Om inte annat så finns det ju annars en risk för att bara vissa mottagare fyller i enkäten - med därav följande resultat för tolkningen.

Det här gången var enkäten av ett inte ovanligt slag - men ovanligt tydligt av just det slaget! Enkäten ville att jag efter ifyllandet skulle tycka att det är viktigt med olika FN-konventioner på MR-området. Kanske är du en av de läsare som inte vet vad förkortningen MR står för, och då kan jag berätta att det betyder mänskliga rättigheter och i vart fall för mig personligen är en av själva gurnderna för mitt engagemang i samhällsfrågor och politik.

Men döm om min förvåning. Inte en enda gång under ifyllandet fick jag någon fråga om hur dessa frågor berörde mig personligen, eller om mitt engagemang i politiken grundade sig på engagemang i MR-frågor. Desto fler gånger handlade frågorna om vad jag "kände till" om olika dokument som någon gång klubbats på någon konferens långt, långt ifrån Uppsala och Sverige. I en del fall gränsar denna "MR-bransch" till och med till ren och skär cynism, där det blir uppenbart att menlös välvilja (medvetet?) snärjs av storpolitik. är det till exempel inte smaklöst i överkant att en konvention om kvinnors rättigheter namngivits efter huvudstaden i det land som avrättar flest människor årligen?

Mänskliga rättigheter börjar med att se sin medmänniska i det lilla och vardagliga. Det fortsätter med ett engagemang i det lilla och lokala och kan sedan i vissa fall gagnas av att aktiviteter bedrivs i större sammanhang. I går fick jag till exempel tillfälle att hälsa på en sydafrikansk delegation på besök hos Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK). Självklart behövs det internationellt samarbete för att kunna knyta sådana kontakter, det förstår till och med jag. Men var skulle dessa stora organisationer vara, om det inte fanns en hängivenhet för "själva saken"?

Mänskliga rättigheter har dessvärre blivit till en form av geschäft, där skattemedel inte alltid kanaliseras till det som är mest ändamålsenligt, utan i stället går till det som ser vackrast ut. Det är därför den gräsliga förkortningen "MR" blivit mode i vissa kretsar, medan massor av människor som på olika sätt arbetar hårt för just mänskliga rättigheter inte bryr sig ett dyft om internationella konventioner och storslagna konferenser i diktaturregimers huvudstäder. De ägnar sig i stället åt att ge sina medmänniskor ett lite värdigare liv.

Ett stycke papper gör ingen glad. det är knappast FN:s och dess underorganisationers konferenser och deklarationer som främst av allt flyttar fram kvinnors, barns, funktionshindrades eller flyktingar ställning. Däremot ger de livsluft åt mängder av byråkrater som planerar, organiserar, genomför och följer upp. Mitt råd till dig som vill slå ett slag för mänskiga rättigheter är därför inte att börja med att lösa någon av FNs nio konventioner på området, utan att se en medmänniska i den närhet och göra något gott.

Utmaningar för ett växande län

Igår kom befolkningsstatistik från SCB som visar att Uppsala län fortsätter att växa. Vid årsskiftet hade länet 338.630 invånare, en ökning med 2.748. Det är den procentuellt sett näst högsta siffran i Sverige och i absoluta tal är Uppsala län det fjärde snabbast växande av alla län. Endast i "de tre stora" länen Stockholm, Skåne och Västra Götaland ökar folkmängden mer. Glädjande är också att sex av åtta kommuner i länet växer. Men Uppsala län behöver fortsätta att växa.

Att Uppsala län dessutom har landets lägsta arbetslöshet gör naturligtvis inte saken sämre, men faktum är att ännu fler människor behöver bosätta sig i vårt län om vi ska kunna klara de utmaningar som länet står inför. Kollektivtrafiken behöver fler passagerare, och med fler människor som arbetar och betalar landstingsskatt kan både vården och kollektivtrafiken byggas ut.

Samtidigt brottas andra delar av landet med helt andra problem. De sju nordligaste länen, Norrland plus Dalarna och Värmland, minskade sin befolkning med drygt 2.000 invånare. Vi är på väg att få ett Sverige där några län snabbt krymper medan andra snarare lider av växtvärk. Det är en allvarlig utveckling. Men den kan inte skymma det faktum att befolkningen växer där jobben finns.

Naturligtvis innebär en snabb befolkningstillväxt påfrestningar, och det är därför som landstinget just nu studerar hur framtiden kan gestalta sig. Men några saker vet vi redan nu.

Vi kommer att behöva bygga ut kollektivtrafiken, som sagt. Fler kommer att vilja bo och arbeta på olika ställen, och vill kunna ta sig mellan bostad och arbete snabbt och effektivt. Det ställer krav på att kunna pendla effektivt. Idag har jag samtalat med företrädade för Älvkarleby kommun om detta, och om hur landstinget och deras kommun kan arbeta för att göra den nordligaste delen av vårt län till en attraktiv plats att bo och verka på.

Jag har också diskuterat trafiklösningar med företrädare för Uppsala kommun. även i Uppsala måstre nya och smartare lösningar hittas för att människor ska få plats i staden. Under förra veckan förde jag liknande samtal i Enköping och Knivsta - och på alla dessa orter gör de ledande politikerna vad de kan för att utveckla sin del av vårt län.

Länets tillväxt skapar inga enkla lösningar. Snarare dyker det ständigt upp nya utmaningar som inte bara handlar om trafik och vård, utan också om till exempel miljö och arbetsmarknad. det viktiga är dock att alla goda krafter drar åt samma håll, nämligen mot att se till så att länet växer och att växtkraften kan användas till att ge människor en bättre tillvaro.

Som man frågar, som sagt

I dagens UNT går att läsa om frågor som jag fick besvara vid förra veckans landstingsfullmäktige. Nu läser jag att frågeställaren tydligen är lite missnöjd med de svar han fick. Men det är ju som bekant så, att man får de svar som frågan förtjänar. Du kan själv titta på själva debatten här (leta dig fram till 5:58:00 i sändningen). I debatten medger Wennberg att har förstår att det inte är möjligt att ge ett korrekt svar, men inte nog med det. Han frågar nu efter de största riskkapitalbolagen - men det är just det han har fått. de bolag som Wennberg far efter i debatten hör nämigen inte till de största avnämarna av landstingets verksamhet, oberoende av hur man räknar.

Med andra ord: Börje Wennberg frågade vilka förbindelser "landstinget har med riskkapitalbolag" - och fick efter rimlig möjlighet svar på den frågan. När han fått svaret, upptäckte Wennberg att frågan kanske inte var så klokt formulerad - och går då till angrepp på svaret.

Men, som bekant, som man frågar får man svar.

Det är alltså inte i någon större utsträckning så, att "skattepengar lyfts ur landet" som Wennberg försöker påskina. Och de "riskkapitalbolag" som vi har de flesta samarbetena med är inte de bolag som bedriver sjukvård.

En helt central fråga som måste ställas i sammanhanget är nämligen vad det är man får och inte får "gå med vinst" på. Sjukvård? Vad menar man då med det? Läkemedel? Medicinteknisk utrustning? Förbrukningsmaterial?

Begreppet "vinst i vården" är helt enkelt väldigt svårt att definiera, därför att vården är en så pass komplex om mångfacetterad verksamhet. Vård består inte bara av personal- och lokalkostnader vid ett sjukhus eller en vårdcentral, och inte ans av läkemedel och apparater. För att kunna definiera de korrekta kostnaderna för vården, för att kunna räkna ut vinsten, så måste man helt enkelt leda med att vården är verksam i ett större sammanhang.

En fråga om människovärde

Åt var och en efter behov, från var och en efter förmåga. Så låter en grundsats som ofta kallas socialistisk men som i själva verket är lika gammal och lika naturlig som samhället självt. Allt sedan mänsklighetens ursprung har det varit en viktig princip att, som det också har uttryckts, alla är med.

Visst ska det finnas tid både för återhämtning och avkoppling, och visst är äldre personer berättigade till att ta det lite lugnare och hinna njuta lite av tillvaron. Men det har aldrig varit ett normaltillstånd i något samhälle att en betydande del av medborgarna ställs utanför den gemenskap som arbetet innebär.

Det betyder verkligen inte att alla måste jobba till 75 års ålder. Det betyder inte heller att arbetslivet måste bli hårdare och mer utslagsgivande än idag. Faktum är att det är precis tvärtom, som Eskil Wadensjö, Bertil Wadensjö och Bodil Wennberg skriver i SvD.

Det dagens arbetsliv nämligen gör, det är att vid en viss ålder tala om för alla människor att de inte längre behövs. I alla fall inte i arbetslivet. Och det sägs i en tid, då människor som ännu inte fyllt 70 år är piggare och mer krävande än någonsin, och det mer än någonsin behövs att vi lever upp till den där uråldriga och alls icke socialistiska principen i den första meningen.

Den senaste tidens debatt är nämligen bara ännu ett sorgligt exempel på skiljelinjen i synen på arbetets vårde i ett samhälle. Om man, som vi i det nya arbetarpartiet, har grundsynen att arbete är något värdefullt inte bara för att det är värdeskapande, så blir konsekvensen att det också är fint att hitta ett arbetsliv som har plats för så många som möjligt.

Om man däremot, så här på en söndag, lever i föreställningen att arbete närmast är ett straff för oss människor, då kan man givetvis ägna sin politiska gärning åt att hitta alla vägar boprt från ett arbetsliv där alla behövs. Då kan man med utförsäkringar, aktivitetsgarantier, sänkt pensionsålder och rättighetslagar av skilda slag se tll så att så många som möjligt är beroende av andra för sitt levebröd. Det känns ärligt talat inte som något varmt och inkluderande samhälle.

Jag tror på människor. Jag tror på ett samhälle där alla behövs. Jag tror dessutom att det går att skapa ett samhälle där ingen ställs utanför arbetsgemenskapen bara för att man nått en viss ålder. Jag tror till sist att det går att skapa ett arbetsliv som bygger på många olika förmågor och egenskaper. I ett sådant samhälla kan de som vill stanna kvar i arbetslivet så länge man önskar. Det ger dessutom mer att dela på för dem som behöver. Så vad är egentligen problemet?

Att formulera problem och hitta lösningar

Politik handlar väldigt mycket om att lösa samhällsproblem. Visst är det tjusigt med både visioner och idéer, men i grund och botter måste dessa också ha ett syfte. Att ha idéer som inte löser faktiska samhällsproblem blir mer filosofiskt än handlings- och resultatinriktat.

Motbilden till detta är också intressant. Det är nämligen att, utan egna idéer, håna och förlöjliga dr föeslag till lösningar på samhällsproblem som faktiskt läggs fram av olika debattörer.
Vi har just nu ett antal ganska stora utmaningar att lösa i samhället. Klimathotet är ett av dem, frågan om framtidens välfärd är ett annat. I bägge fallen är det uppenbart för de allra flesta av oss att vi inte kan fortsätta som vi har gjort. Alltså krävs förändring på olika områden.

I klimatfrågan handlar det dessutom om mer än "bara" om koldioxid och utsläpp. Frågan är hur vi ska få jordens resurser att räcka till, när allt fler vill leva på en allt högre standard. För att den ekvationen ska fungera är det helt nödvändigt att inte bara begränsa och hindra, utan också att se möjligheter till utveckling. Därför är ny teknik, nya sätt att utvinna energi och nya sätt att använda material och råvaror oundgängliga redskap för en bättre värld.

När det gäller vår framtida välfärd är ekvationen kanske ännu tydligare. Den gemensamma välfärden arbetar vi ihop tillsammans. Hur länge vi kan leva på andras arbete är alltså inte upp till oss själva - utan upp till oss alla tillsammans. Om  vi vill jobba mindre får vi räkna med lite lägre standard. Om vi vill behålla välfärden får vi räkna med att anstränga oss lite mer. Några genvägar finns inte heller i den ekvationen, utan det är upp till oss alla att fundera både över hur vi vill att framtidens välfärdssamhälle ska se ut. Och, inte minst, vad vi själva vill göra för att ekvationen ska gå ihop.

För egen del tänker jag fortsätta att göra vad jag kan åt saken. Just idag har jag lite ledigt, men andra dagar jobbar jag gärna på, så länge som jag orkar och kan bidra till den gemensamma välfärden. Att stå vid sidan och håna dem som tar upp debatten, även när den innehåller kontroversiella förslag, det överlåter jag till dem som uppenbart saknar idéer om framtiden.

Vi är bra men kan bli bättre

De senaste två dagarna har jag befunnit mig i München. Tillsammans med ungefär 40 andra från Stockholm-Mälarregionen befinner jag mig på resa för att studera infrastruktur och innovationsmiljöer i en av Europas mest intressanta storstäder. Mycket rullar på i rätt riktning här. Ung befolkning, låg arbetslöshet och stabila ekonomiska förhållanden är inte många storstäder begåvade med. Men dagarna här visar varför det är så. München och dess invånare har länge arbetat hårt för att nå dagens situation. Det som också slår mig, är att vi trots allt inte år så tokiga heller. Vi har faktiskt riktigt bra förutsättningar för att stanna kvar i toppen - men vi måste vårda dessa goda förutsättningar. Vi måste också se till att få god utväxling på de satsningar som gjorts under de senaste 25 åren. Uppsala har tillsammans med Stockholm ett starkt biotech-kluster, men det som behövs är att ge regionens alla småföretag kraft och mod att växa. Resan till München ha gett en hel del goda idéer om detta, som det nu finns anledning att värdera och i vissa fall tillämpa på hemmaplan. Satsningar som Science for Life laboratory kan aktivt bidra till nya företag. men vi behöver också effektiva och långsiktiga företag som växer, och som därmed kan bidra till framtidens arbetsmarknad. Förutsättningarna finns, och det är goda. Nu gäller det bara att ta vara på dem.

Som man frågar

Det blev stor uppmärksamhet kring statsministerns intervju i Dagens Nyheter. Och det kan man ju förstå. Frågan är bara hur många det är av alla dem som kommenterat, som faktiskt också har läst vad Fredrik Reinfeldt sade. Nästa fråga är hur många som funderat över vad frågan ytterst handlar om.

Det gäller nämligen lite mer än bara om vi ska gå till jobbet, fika på rasten och stämpla ut klockan fem även när sjuttioårsdagen har passerat. För om vi inte ska jobba, så måste någon annan stå för vår försörjning. Eller också får vi räkna med sänkt - rejält sänkt - levnadsstandard. Kanske skulle frågan i stället ha varit om vi kan tänka oss att leva på en bråkdel av nuvarande lön efter 65 års ålder, eller om vi utan att få mer för pengarna är beredda att betala betydligt högre skatt.

Den nuvarande välfärden kläms nämligen dessutom från två håll, om vi inte ser till att öka antalet arbetade timmar rejält. Den ena skänkeln som klämmer åt heter pensionssystemet. Den andra skänkeln är hela det välfärdssystem där inte minst hälso- och sjukvården är en betydande del.

Vi kan mycket väl klara av framtidens välfärd, leva gott och få utrymme över för lite guldkant. Men då kan vi inte leva i föreställningen att vi kan arbeta allt mindre och hoppas att "någon annan" (vem det nu är) ska ta ansvar för att välfärdssystemet håller ihop. Hur det går i så fall ser vi nämligen påtagliga exempel på, på ganska nära håll: i Grekland.

"Allt åt alla" är helt enkelt ingen bra paroll om man vill bygga ett robust välfärdssystem som klarar - just det - en välfärd för alla medborgare. Risken med den filosofin är tvärtom att samhället slits itu, mellan dem som klarar att sörja för sin egen välfärd och dem som helt enkelt är beroende av ett välfärdssystem som brakar samman.

Att "vara kritisk" räcker dessutom inte som mothugg mot den framtidsbild som statsministern skissar. En befolkning som blir allt äldre och samtidigt vill sluta jobba allt tidigare är med nuvarande välfärdsmodell helt enkelt en ekvation som inte går ihop. Att "beskatta de rikaste" fungerar inte heller - för i motsats till den bild som försöker sättas är "de rika" vare sig så rika eller så många att det går ihop. De som politiskt motsätter sig statsministerns tankar är alltså inte bara skyldiga att ge ett svar på hur de vill lösa ett centralt samhällsproblem. De är dessutom fångade i sin egen felaktigt grundade argumentation.

Låt oss så återkomma till vad statsministern sade, fast med lite andra ord. Han sade först och främst att fler måste kunna byta jobb mitt i livet. Vi behöver helt enkelt en rörligare arbetsmarknad. Han sade vidare att det bör vara möjligt för de som kan att arbeta upp till 75-årsdagen, inte att alla måste. Sist men inte minst öppnade han för en bred diskussion om hur vi ska klara framtidens välfärd. Den inviten möttes politiskt mest av allt av öppet hån. Det om något visar var gränsen går mellan långsiktigt ansvarstagande för att forma ett samhälle och kortsiktig populism för att rycka fram litegrann i nästa opinionsmätning. Jag är glad att vara på rätt sida om den gränsen.

Att marknadsföra Uppsala och länet

Hemma från årets Disting med Handelskammaren är det framför allt en sak som fastnat i minnet. Det var min kollega Fredrik Ahlstedt som begick sin offentliga premiär som kommunalråd i Uppsala kommun med att säga en klok och tänkvard sak. Vi måste alla ta ansvar för att marknadsföra Uppsala och vårt län.

Nu gör vi visserligen det, till exempel i olika nätverk, men det är värt att lägga på minnet att bilden av Uppsala sätter vi alla tillsammans. Marknadsfööringen av länet handlar inte bara om affischer, annonser, kampanjer och aktiviteter, utan också och i första hand av den bild som förmedlas genom alla våra handlingar.

Nyckelordet bakom detta brukar kallas för "storytelling". vad är det vi säger om Uppsala län när vi rör oss i olika sammanhang? För egen del ska jag fundera lite extra på detta under de närmaste tre dagarna, när vi i en delegation från Mälardalsrådet besöker München. dels är det som alltid en bra chans att berätta för kollegor i regionen om våra styrkor i Uppsala län, dels är det en chans att marknadsöfra både Uppsala och Stockholm i München.

Vi ska vara stolta över vårt län! Vi har mycket att vara stolta över: våra universitet och vår lärdomstradition, en sjukvård i världsklass, ett vitalt näringsliv och sist men inte minst unika kulturella upplevelser. Och det är mycket roligare att vara positiv!

Mer behöver göras

En kort kommentar till utfallet för vårt landsting" av regeringens stimulanssatsning, den så kallade kömiljarden. Det som uppenbart behövs är mer reformer och högre snarare än lugnare tempo i reformarbetet. Det är anmärkningsvärt att de landsting spår vågat utmana gamla föråldrade tänkesätt är de som har kortaste köerna, nöjdaste patienterna och därmed också bästa utfallet av stimulansmedlen. Här har vi ett jobb att göra i vårt landsting - ett jobb som dessutom redan är på gång. För fullt. Och det behövs alldeles uppenbart. Alliansen och vår politik behövs.

Dråpslag mot forskningen?

Jag väljer att peta in ett frågetecken i rubriken, även om dagens besked från AstraZeneca givetvis är en riktig motgång. Men vad som nu händer beror i hög grad på vad olika ansvariga kan göra åt saken. Landstingen är en sådan aktör, och då inte bara Stockholms läns landsting. Forsknings- och utvecklingsfrågor, liksom den högre utbildningen, är viktiga inte bara för staten. Landets stora universitetssjukhus är viktiga motorer för utvecklingen av näringslivsstrkturen på de orter där de är belägna; Uppsala är en av dessa. Ett intensivt arbete måste nu inledas för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för FoU i vår del av landet. I just Uppsala har vi gått igenom detta tidigare. För ett antal år sedan lade Pharmacia ned som omfattande verksamhet, bestående avd både forskning och produktion, i Uppsala. Men faktum är att det idag är fler sysselsatta inom sektorn än innan Pharmacia lade ned. Orsaken står att finna i ett intensivt arbete för att skapa goda förutsättningar, där en Nära samverkan mellan olika aktörer var en avl nyckelfrågorna. Idag och i morgon är jag på konferens, bland annat fr att tala om dessa frågor. Men redan på måndag är det dags att se vad vi kan göra i vårt landsting. Det kommer att behövas, för neddragningarna i Södertälje kommer att påverka även Uppsala. Vi står starka idag, tack vare ett antal positiva faktorer. Men beskedet från AstraZeneca oroar, och vi kan inte sitta stilla och hoppas att det går bra.

Landstinget i världsklass

Kanske har du noterat affischtavlorna i Uppsala, där nätverket Världsklass berättar om sin verksamhet. Landstinget är en av aktörerna bakom nätverket, tillsammans med Uppsala kommun, ett antal ledande företag i Uppsala och några andra större organisationer. Motivet för vårt deltagande är egentligen lika enkelt som självklart: vårt landsting behöver synas i sammanhang som tydliggör hur ledande vi faktiskt är på en rad områden. Genom nätverket får vi tillfälle att tillsammans med andra lyfta fram Uppsalas starka ställning på en rad områden, inte minst när det handlar om medicin och biovetenskaper. Tyvärr är det inte så välkänt som det borde vara, hur starka vi faktiskt är, inte bara som vetenskapsstad, utan också som kultur- eller idrottsstad. Och faktum är, att vi i landstinget har alla skäl att lyfta fram just våra styrkor - och synnerligen goda motiv för att göra det tillsammans med andra. För mig är det också av mycket stor vikt att lyfta fram allt det positiva son händer i vårt landsting, att vi flyttar fram positionerna när det gäller forskningsanslag, att nya utbildningsplatser lokaliseras till Uppsala, att nya vårdgivare gärna söker sig hit och inte minst att Uppsala och länet lockar nya invånare. Eftersom jag gärna uttrycker mig positivt både om länet och om den politik vi i Alliansen för (för att inte tala om de goda konsekvenserna av den) så är det naturligtvis extra roligt att kunna göra det i en majoritetsroll. Vi har ju så mycket roligt att berätta om! Samarbetet i Världsklass ger mycket, men det kanske viktigaste är stoltheten över att kunna verka för Uppsalas bästa tillsammans med andra som också vill se framgång för Uppsala och för hela vårt län. Den stoltheten är värd mycket, särskilt när den paras med klokhet och efttänksam ödmjukhet. Vi har goda skäl att framhålla våra styrkor. För vi är i världsklass.

Tankar om en framtidsbransch

En viktig del av dagens arbete är förberedelse. På torsdag har jag blivit inbjuden till Stockholm för att tala om en hjärtefråga, nämligen hur den medicintekniska utvecklingen kan leda både till en bättre vård och till ett starkare näringsliv i vår region. Rubriken för den paneldebatt jag bjutis in till är "hur kan vi få ut mer medicintekniska innovationer i vården", och i grunden handlar det ena om det andra.

Många av de innovationer som utvecklar vården skapas av de anställda själva. Ibland är det ganska enkla idéer som först kan leda till att man kan arbeta smidigare eller effektivare, men i steget därefter kan det som från början är en ganska enkel idé leda till en viktig produkt. den produkten kan sedan, givetvis, utveckla vården - men den kan också bli något som är utvecklingsbart och säljbart. Det finns gott om detta i svensk industrihistoria, men det viktigaste att ha i minnet är ändå kanske den dubbla effekten. Nya idéer och innovationer utvecklar vården. Nya idéer och innovationer skapar också nya jobb. Bägge dessa goda sidor behövs.

I vårt landsting är vi alldeles särskilt beroende av bägge sidor av myntet. Vi har ett näringsliv som i hög grad bygger på life science, medicin och medicinsk teknik. Dessutom har vi ett stort universitetssjukhus, där många nya idéer kläcks även på det medicintekniska området. Sist men inte minst har vi ett nära samarbete med Uppsala universitet, och med näringslivet på området. Det är ett samarbete som är helt avgörande för en framgångsrik utveckling.

Den stora flaskhalsen, som i stort sett alla talar om - det är bristen på finansiering. Det finns nästan hur många idéer som helst på området, men bristen på kapital är skriande. Jag kommer att ta upp detta när jag möter branschen på torsdag, för det är den kanske största utmaningen som vårt landsting står inför. Fler som vill satsa, och som är beredda att ta finansiella risker, är en avgötrande faktor för vårt läns fortsatta tillväxt. Det är värt att tänka på.

Rätten att välja

Hur åstadkommer man integration, och vad innebär det egentligen? Frågan blir aktuell av flera skäl, som när man ser vänsterinriktade aktionsgrupper kampanja på temat "odla ditt klasshat" och jag efter dagens intervju i UNT får frågor om vårdvalets betydelse för integrationen.

Integration handlar om förståelse, och förståelse handlar om samförstånd. Motsatsen till förståelse är okunnighet, och okunnighet handlar i sammanhanget ofta om ovilja att förstå. Så odlas inte bara klasshat i Stockholms förorter, utan snart sagt all oförsonlighet som vi ser exempel på i världen.

Vad har då detta med vårdval att göra? Verkar det inte lite långsökt?

Inte alls. Inte om man tror att människor kan göra egna val, och att de valen kan bidra till att människor faktiskt kan förändra sina liv. Jag är övertygad om att människor i Gottsunda, lika väl som i andra stadsdelar i Uppsala, kan göra medvetna val om den egna hälsan och sjukvården. Bland annat därför ska det bli intressant att se hur sökmönstren ser ut för de människor som valt att lista sig på olika vårdcentraler. Ett viktigt motiv är helt säkert närhet till bostaden eller arbetsplatsen - men det behöver ju inte vara liktydigt med att de som bor i Gottsunda ska vara hänvisade just till den lokala vårdcentralen.

Det centrala är nämligen inte om de som bor i Gottsunda valt att lista sig på den egna vårdcentralen eller inte. Det centrala är snarare frågan: vem ska bestämma över vården för de som bor i exempelvis Gottsunda? Varför ska de inte vara fria att göra egna val över något så viktigt och angeläget som sjukvård? Den frågan måste den besvara, som kritiserar det fria vårdvalet.

Men inte nog med det. Kritiken mot att det inte finns fler vårdcentraler i Gottsunda kommer inte sällan från ett intressant håll - nämligen från dem som kritiserar möjligheten att öppna nya vårdcentraler överhuvudtaget. Det är naturligtvis jättebra att en debatt förs, om varför det inte finns fler än en vårdcentral i Gottsunda - men den debatten hade överhuvudtaget inte varit möjlig att föra utan den politik som Alliansen drivit sedan 2006. För innan 2006 öppnades överhuvudtaget inga vårdcentraler annat än i landstingets regi!

Nu vill jag slutligen konstatera, att jag skulle verkligen inte ha något emot att en eller annan extern vårdgivare öppnade verksamhet i Gottsunda. Men vi har nu lagt detta i händerna på dem som är mest berörda, nämligen de människor som gör egna val.

För mig är rättan att kunna göra val en mycket grundläggande rättighet. Det är en rättighet som ska vårdas, framför allt från det fömynderi som går ut på att andra är bättre på att göra dina val än du är själv. Dessvärre har vi sett den attityden förr i historien - men just därför är det så mycket viktigare att slå vakt om rätten att kunna välja. För den är långtifrån självklar.

Trevliga plikter för länets bästa

Jag hade nöjet att ägna fredagskvällen åt en av många plikter som mitt uppdrag innebar. Kvällen ägnades nämligen åt att delta som gäst vid Uppsala universitets doktorspromotion. En sådan kväll består natulgitvis av en god middag och trevligt umgänge - men också tillfälle att tala med kollegor och bekanta från olika sammanhang om angelägna gemensamma frågor.

Under en och samma kväll hann jag således med att tala lite grann om grunutbildningen för medicinstuderande, lokalfrågor för Akademiska sjukhuset och universitetet, framtiden för Uppsalas näringsliv - och dess historiska bakgrund, kollektivtrafik, samverkan med andra landsitng och lärosägen och möjligheterna till friluftsliv i Uppsalas omgivningar - plus en hel del annat. Med vilka jag talade om vad kan vi kanske lämna därhän.

Det som framför allt är slående en kväll som igår är det goda samarbete vi har mellan universitet, landsting och kommun, näringsliv och samhällsliv i övrigt. Det är en av Uppsalas många styrkor att vi som har ledande roller i olika sammanhang faktiskt också kan samspela med varandra på det sätt som vi gör. Det kanske är bäst att tillägga att det inte bara gäller promotionsbanketter på universitetet, utan också i många andra sammanhang. Och det kan vara på sin plats att poängtera att sociala evenemang som det i går fyller en mycket viktig samhällsfunktion, som absolut inte bara är social och trevlig.

Det går bra för Uppsala län på många områden. Ett av de samtalsämnen som avhandlades flera gånger igår handlade just om det. En del, och en betydelsefull del, av framgångarna för Uppsala handlar om att vi är många som trivs tillsammans med gemensamma mål. Det är en framgång och en god egenskap med Uppsala och länet som vi ska vårda noga.

Att vårda en framgångsrik sjukvårdsmodell

Jag hade idag nöjet att berätta för en besökande fransk delegation om den svenska sjukvårdsmodellen, med dess för-och nackdelar. Att berätta om svensk sjukvård för utländska lyssnare ger anledning att fundera över vad som fungerar - och vad som fiinns att förbättra.

Skillnaderna mellan den franska och den svenska sjukvården är inte så stora som man kan tro. I bägge fallen sker finansiering via skatten, och medborgarna garanteras sjukvård som en social, medborgerlig rättighet. Den kanske största skillnaden ligger i synen på fristående vårdgivare. medan vi i Sverige mer eller mindre förlitar oss på att landstingen både ska stå för finansiering och utförande av vården, så ser man i Frankrike och i många andra länder fördelar med att det finns fler vårdgivare än det offentliga som kan bidra till att förbättra vården.

Mot den bakgrunden var det naturligtvis trevligt och roligt att våra franska besökare ville se den sjukvård vi bedriver på Akademiska sjukhuset, men också intressant att notera deras frågor om patientens valmöjligheter och förekomsten av privata försäkringslösningar.

Jag hör till dem som tror att den ordning vi idag har i Sverige, med en skattefinansierad sjukvård som är tillgänglig för alla, är en viktig orsak till att vi har en vård i internationell toppklass. Men det finns klara orosmoln. Eftersom tilltron till sjukvården är avgörande för människors vilja att betala förden - med skattemedel - så är det viktigt att vården möter människors förväntningar.

Det gör den i de flesta fall idag, men det finns brister och förbättringsområden. Det viktigaste, tydligaste och mest angelägna området är patientens svaga ställning och bristande möjlighet att påverka sin egen situation. Mest påtagligt är detta i den nära vården, men det är också hög tid att öppna även sjukhusvården för mer patientinflytande och större möjlighet att välja.

Det reformarbetet pågår, och det är ett både omfattande och krävande arbete. Därför är det verkligen glädjand eatt se att utvecklingen går åt rätt håll. Den goda utveckligen ska vi fortsätta. Mer mångfald, fler vårdgivare att välja på och en större valfrihet för patienterna ger helt enkelt en större tilltro till den svenska sjukvårdsmodellen. Monopol och politisk detaljstyrning gör det inte.

Fungerar, var ordet

I dagens UNT finns en artikel om mammografin i länet. För fem år sedan fungerande den mycket dåligt, med långa väntetider och låg andel kallade kvinnor. Idag, efter tre år med en ny aktör, är köerna borta och ledtiderna kortare. Kort sagt: mammografin fungerar bra.

Det borde egentligen inte vara något att skriva om, men mammografin har sedan det privata företaget Avesina tog över varit en av oppositionens måltavlor. Trots att fakta saknats, har påståendena haglat om hur mammografin har fungerat. Det var därför väldigt bra när landstingets revisorer (där den politiska oppositionen är i majoritet) bestämde sig för att göra en granskning.

Nu är granskningen som sagt klar, och det visar att det mesta i mammografin fungerar bra, och i vart fall mycket bättre än för fem år sedan. Det är viktigt för alla kvinnor i vårt län, som nu regelbundet kan undersökas och därmed slippa oroa sig i onödan för risken att få bröstcancer.

Lösningen med ett företag som på landstingets uppdrag svarar för undersökningarna har alltvå varit ett lyckokast. Eller, mer korrekt, ett i raden av exempel på hur vi i Alliansen genomfört förändringar som bidrar till en tryggare, säkrare och mer effektiv hälso- och sjukvård.

Den politiska oppositionen pratar ofta om vikten av samförstånd i politiken. De pratar också gärna och ofta om vikten av att basera politiken på kunskap och erfarenhet. Jag håller helt med om det. Partierna i oppositionen har nu världens chans att visa om de menar allvar med sitt prat. Jag ser fram emot ett uttalande där de erkänner att de haft fel, ändrar uppfattning och sluter upp bakom alliansens ståndpunkt i frågan.

Arbete i ett växande län

En ganska vanlig arbetsdag är till ända - eller har mer exakt förflyttats till kontoret härhemma. Lite skrivande och läsning återstår innan det är dags för middag och hemmapyssel. Det har varit en givande dag på jobbet, med möten som i hög grad handlat om länets framtid. Till exempel hur vi ska se till så att den forskning som bedrivs på Uppsalas två universitet och på Akademiska sjukhuset ska leda till fler jobb och bättre sjukvård. Dagen har också handlat om landstingets fastigheter och sist men inte minst om landstingets ekonomi.

Uppsala län klarar sig ganska bra på många områden. Arbetslösheten är lägst i landet och drivkraften är god i många avseenden. Men vi kan inte luta oss tillbaka. Den som slutar att bli bättre slutar snabbt att bli bra. Vi behöver företag som växer, nya idéer som frodas i goda forskningsmiljöer, en sjukvård som bidrar till ett gott hälsoläge och sist men inte minst ett aktivt arbete som gör Uppsala län och alla dess goda sidor känt långt utanför de egna gränserna. Om vi ska klara detta så krävs ett gott samarbete mellan många olika aktörer, och en av de viktigaste delarna med att leda vårt landsting är att se till så att vi är aktiva och ledande i detta arbete.

Utöver detta, liksom igår, följer jag som många andra politiskt intresserade det tilltagande haveriet i socialdemokraterna. Idag har vi fått veta att verkställande utskottet tydligen ägnat dagen åt att fundera över ordet "snabbt". Så bra då. Kanske vore det ändå bättre om detta utskott tog en rejäl funderara över ett annat ord, nämligen "politik".

Jag är väldigt stolt över att ha fått förtroendet att leda vårt landsting. Det ställer hela tiden krav på att tänka nytt och att hitta och förverkliga idéer för att föra verksamheten framåt. Det kräver, i sin tur, naturligtvis en grundläggande idé - en vision om man så vill - om vad vi i Alliansen vill med landstinget och vad vi vill åstadkomma med de skattepengar som verksamheten bygger på.

Politik handlar om idéer, och om förmåga att förverkliga idéer. Att ha politisk makt är givetvis en förutsättning för att kunna förverkliga sina idéer, och det kräver - som kanske är bekant - att man vinner val. Två gånger har i i Alliansen i vårt landsting mött väljarna med de idéer vi tror på; två gpnger har vi också fått väljarnas förtroende. Och redan nu har vi anledning att börja arbeta med att söka förtroendet en tredje gång, i valet 2014. Men det kräver att vi då har svaret på de frågor som väljarna ställer, inte en naiv föreställning att väljarna ska rösta på oss i alla fall.

Att politik handlar om idéer betyder dessutom att det är viktigare att formulera sina egna idéer och visioner än att kritisera motståndarens. Det är vid det här laget ganska många gånger jag har fått veta att oppositionens viktigaste budskap är att man är "kritisk" mot än det ena, än det andra. Många gånger är det aningen oklart vad man egentligen vill åstadkomma; snarare verkar som om det största felet med den politik som vi i Alliansen för just är att vi för den - inte vilka konkreta resultat den leder till.

Vi i Alliansen har idéerna. Vi leder vårt landsting med framgång, och ser till så att länets starka sidor kommer till sin rätt. Det gör vi tillsammans med goda partners inom och utanför det egna länet. Det är så det går bra för Uppsala län.

En dag på jobbet och en politik som fungerar

Jag upptäckte just att det har gått några dagar sedan jag senast skrev något här på bloggen. Det beror på att dagarna varit ovanligt hektiska, eftersom januari är en ganska kort och späckad månad. Det leder till att bearbetningen av de ärenden som ska klubbas i landstingsstyrelsen måste hanteras under en ganska intensiv tidsperiod. I år har det dessutom varit lite stressigare än vanligt eftersom två seminarier om landstingets framtid också skulle planeras. Lägg därtill en avtalsrörelse som ger avtryck i förhandlingsdelegationen flör Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och ovanpå allt detta landstingets nya ansvar som huvudman för den nybildade kollektivtrafikmyndigheten. det har varuit många ärenden, många beslut och många handlingar att läsa och godkänna.
Varför berättar jag då allt detta? Jo, för att det oförnekligen finns ett dagsaktuellt skäl. Det politiska arbetet i landets kommuner och landsting - i alla fall de som styrs av Alliansen - rullar på med oförminskad hastighet alldeles oberoende av den turbulens som ett politiskt parti förefaller ha att hantera. Lyckligtvis behöver dock den övervägande majoriteten av landets invånare inte bekymra sig så mycket över detta. I de landsting där 5,5 miljoner av landets invånare bor fungerar den politiska ledningen även en vecka som denna. Och i kommuner som Stockholm, Uppsala, Linköping, Jönköping, Helsingborg, Knivsta, Sundsvall, Båstad och Varberg råder samma förhållande. I riksdag och regering, i nio av 21 landsting (fast två av dem kallas region) och i närmare hundratalet kommuner har vi annat att göra än att sitta i ändlösa telefonsammanträden med smärtstillande utskottet eller vad det heter.

En betydande, för att inte säga dominerande, del av svensk politisk vardag styrs nämligen inte av socialdemokrater. Vilket tydligen behöver påpekas. Det är dessutom en politisk styrning som fungerar ganska bra, om man ska uttrycka det modest. I vårt landsting, för att ta ett näraliggand exempel, är väntetiderna kortare och ekonomin samtidigt bättre än kanske någonsin. Möjligen beror det, som sagt, på att den politiska styrningen fungerar.

Sverige är således i hög grad ett land där borgerliga dygder och värderingar blir allt viktigare. Många av dem delas lyckligtvis av människor med andra politiska uppfattningar, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att åtskillga kommuner och landsting har en politisk styrning som fungerar mycket väl. Och att människor ser att det faktiskt förhåller sig på det sättet. Det bådar mycket gott inför framtiden, oberoende av hur det går med oppositionens inre politiska problem.

Välfärdens utmaningar

Dagens lördagsintervju med Vänsterpartiets nye ledare Jonas Sjöstedt visade verkligen på de dilemman som detta pånyttfödda parti - och för den delen hela den politiska vänstern - faktiskt står inför. Man vill gärna förbjda vinter i vården, men ändå inte. Det ska finnas olika driftsformer i verksamhet som finansieras offentligt, men de får inte gå med vinst. Jo, förresten, de får gå med vinst men inte hursomhelst. Märkligast av Sjöstedts alla uttalanden var ändå påståendet att flertalet företag i välfärden inte skulle ha god kvalitet i verksamheten som huvudsyfte. I klartext: Jonas Sjöstedt vill gärna exploatera den högst begripliga vrede som finns efter de skandaler som uppdagats, opch han vill gärna göra politik av sin vrede. Men han och hans parti vet inte hur han ska göra - av den enkla anledning att han mycket väl vet att mångfald och valfrihet faktiskt är uppskattat både av medborgarna och av de medarbetare som verkar i dessa företag. Alltså är Sjöstedts svar att det ska finnas en mångfald av utförare i värlfärden (det är nämligen populärt) men de ska inte kunna verka under rimliga former (fast det kallas för "inte gå med vinst"). Och i allt detta ska det till och med bli "fler arbetare i välfärden". Hur det nu ska gå till med tanke på nästa hjärtefråga.

Man vill införa sex timmars arbetsdag, men man har inga svar på hur det ska gå till. Man kan inte svara på hur man ska klara ut om det blir lönesänkning och i så fall hur man i så fall ska möta den standardsänkning som blir följden framför allt för de med låga inkomster och små marginaler. Ännu mindre kan Sjöstedt svara på hur finansieringen av välfärden ska klaras av med den kraftiga minskning i antalet arbetade timmar - det som lägger grunden för vår gemensamma välfärd - som en minskning av arbetstiden skulle innebära. Färre arbetade timmar innebär sämre välfärd, förr eller senare och i högre elelr lägre grad. Fråga grekerna.

Med andra ord: Sjöstedt har inte svar på de frågor som väljarna ställer. Han ger gärna uttryck för en vrede över missförhållanden, som han sannerligen inte är ensam om. Men därifrån till att ha lösningar på samhällsproblem är steget mycket långt.

I klartext speglar detta hela vänsterns dilemma. det är lätt att gå till storms mot både det ena och det andra, till exempel "vinster i vården", men det är svårare att faktiskt beskriva hur det ska bli i stället. Därmed kan vi konstatera att den verkliga utmaningen framöver inte är vänsterns (i bred men aningen otydlig mening) motstånd mot Alliansens politik - utan hur vi faktiskt svarar på de frågor som dagens lördagsintervju faktiskt lyfter upp.

Valfrihet och mångfald i välfärden är självklart och efterfrågas av de allra flesta, men det måste ställas krav på den kvalitet som levereras och vi i Alliansen måste kunna beskriva hur vi ska trygga kvaliteten i välfärden. Där har vi mer att göra, och det ska vi klara av. Det grundläggande svaret är att politiken, framför allt kommuner och landsting, måste bli oerhört mycket bättre på att följa upp och utvärdera både den egna verksamheten och den verksamhet som andra aktörer bedriver på kommuners och landstings uppdrag. Det räcker inte med en bra beställning och en fungerande valfrihetsmodell; det krävs också en fungerande övervakning och kvalitetskontroll.

Människor har också frågor om hur vi ska klara välfärdens finansiering i framtiden, med allt fler äldre och en oroande hög arbetslöshet. Det kräver som sagt fler arbetade timmar, men det måste också ske utan att arbetslivet blir så hårt och tufft att människor slås ut. Den som arbetar måste också kunna sätta av en slant till den egna tryggheten genom att marginalerna mellan inkomst efter skatt och fasta utgifter i hushålls ekonomin blir större. det är därför som jobbskatteavdraget inte bara är en inkomstreform utan också en trygghetsreform.

Sist men inte minst måste samhällsekonomin gå ihop. Skuldkrisen är också en välfärdskris, därför att tryggheten försämras när samhällsekonomins marginaler krymper. Även där är det tråkiga men enkla svaret att antalet arbetade timmar är grundvalen, och det som avgör om vi även i framtiden ska kunna erbjuda en god trygghet och en fungerande välfärd till alla medborgare.

Siste men absolut inte minst lever vi i en föränderlig värld. De utmaningar vi idag står inför är nya, och kräver därmed andra lösningar än de utmaningar som gällde för tjugo-trettio år sedan. Förmågan att se utmaningana med nya ögon är kanske en av de största utmaningarna för oss alla, oavsett partifärg eller grundsyn.
Människor har högst motiverade frågor om framtidens välfärd. Det är vår uppgift i Alliansen att ge svaren på dessa frågor. Att någon annan politisk kraft skulle ha den förmågan blir allt mer osannolikt.

Politik är att vilja

Jag vet vem som lär ha sagt det först. Det var Olof Palme, en person som i mitt politiska minne enbart står för söndring och ideologisk trosnit. Palme var statsminister när jag började engagera mig politiskt och var i någon mening en del av orsaken till det engagemanget. Palme visade vad han ville. Jag gillade det inte, men insåg också hur viktigt det är i politiken att veta vad man vill. Att vara emot är däremot inte mycket till politisk grundsats.

En synpunkt som jag på senare tid har mött flera gånger är att vi i Alliansen, och inte minst vi moderater, måste vara ödmjuka inför vårt uppdrag. Jag håller helt och hållet med om det. men jag tror också att vi har goda skäl att fundera på vad det är vi vill, och att vi ser till att göra det välkänt. Vi har mycket att vara stolta över, och det ska vi naturligtvis berätta om. Men vi ska göra det med ödmjukhet inför det uppdrag vi fått och stolthet över vad uträttar.

I Alliansen vill vi frigöra människor och bygga ett samhälle som kombinerar vården av gemensamma institutioner med personligt ansvarstagande och personlig frihet. Vi är fyra skilda partier, ibland med olika uppfattningar men med en stark gemensam grundsyn som utgör en plattform för den gemensamma politik vi för. En eftermiddag med kollegorna här i landstinget stärker min egen bild av hur detta gemensamma arbete fungerar. Vi har tillsammans gått igenom aktuella frågor och gemensamt bearbatat de olika infallsvinklar vi har på de problem och utmaningar som vårt landsting står inför.

De senaste fem åren har vi gjort så många många gånger. Vi har också löst många problem - men vi har också en hel del problem kvar att lösa. Grunden för den goda sammanhållningen - men också till många av lösningarna - är en förening av samsyn om vilka problem som är de viktigaste att lösa och vilka lösningar som passar bäst.

Den politiska, eller om man så vill ideologiska, samsynen inom Alliansen är inte bara en förutsättning för att lösa problemen. Samsynen är en del av lösningen. den leder till konstruktiga förslag som vi systematiskt genomför. Det leder till att vården och kollektivtrafiken, men också hela länets utveckling, steg för steg går i rätt riktning.

För patientens bästa

Kanske har du redan uppmärksammat en av dagens nyheter i medierna, nämligen att vi i vårt landsting är först med att skapa möjlighet för patienter att se den egna journalen på nätet. Mycket arbete återstår innan det är dags för detta i full skala, men viktiga steg har tagits på vägen.

Poängen med projektet är givetvis att sätta patienten i centrum. Att kunna läsa den egna journalen är ett av många steg i den riktningen, och just därför viktigt för att förändra de attityder som länge präglat vården.

Men riskerna då? Kan inte känsliga journaluppgifter läcka ut till obehöriga?

Den första frågan som man i så fall måste ställa sig är hur stora riskerna är idag, när miljontals journaler med känsliga uppgifter lagras på papper i stora journalarkiv eller på datafiler som givetvis kan komma på avvägar även om uppgifterna inte ligger på Internet. Snarare är möjlgiheterna faktiskt större stt skapa integritetssäkra system idag än för bara några år sedan. Bankerna är bra exempel på hur tillgänglighet och integritet kan kombineras.

Integritets- ocg säkerhetsfrågorna har alltså hög prioritet. Men det är också viktigt att uppgifter i den egna hournalen kan delas mellan olika vårdgivare, givetvis efter patientens godkännande. Så är det inte idag, och det hindrar möjligheterna till effektiva vårdkedjor där olika vårdgivare är involverade. Alltså är patientens makt över den egna journalen avgörande för att vi ska kunna åstadkomma en anna viktig patienträttighetsfråga, nämligen att kunna välja mellan olika vårdgivare.

Reformen är, med andra ord, ännu ett steg på vägen mot en vård med patienten i centrum. Och det är målet för Alliansens hela välfärdspolitik.

Så klarar vi framtidens välfärd

En av de frågor som ständigt är på dagordningen för oss som arbetar politiskt uppmärksammas idag av Radio Uppland. Det handlar om hur vi ska klara finansieringen av välfärden i framtiden. Till att börja med är det helt riktigt som professor Joakim Palme påpekar: om vi ingenting gör, så kommer dagens situation på sikt att bli ohållbar. Själv har jag flera gånger använt uttrycket att om vi gör som vi har gjort, så kommer det att gå som det har gått.

Det är ett av skälen till att arbetslinjen är helt avgörande för välfärdens framtid. Om vi inte blir fler som jobbar, så kommer vi inte att klara att finansiera den välfärd som de allra flesta medborgare efterfrågar. det kommer att kräva mer offensiva satsningar på matchning på arbetsmarknaden, att unga kommer i arbete snabbare utan långa perioder av arbetslöshet och siste men inte minst att antalet arbetade timmar helt enkelt blir fler.

Men det kommer inte att räcka. Det är därför det måste pågå ett ständigt arbete med att utveckla och - ja - effektivsera vården. Där ska man komma ihåg att det är en process som bokstavligen redan har pågått i århundraden - och som alltså måste fortsätta. Viktiga bidrag till den processen är givetvis den medinciska och den medicintekniska utvecklingen, men också den organisatoriska förnyelse som blir en följd av nya rön. Ett exempel som ofta förbises är det faktum att allt mer vård idag utförs som öppen vård, ett fackuttryck för att vården kan utföras utan inläggning på sjukhus. Det är viktigt att ha i bakhuvudet när diskussionen börjar handla om antalet vårdplatser. Ett ofta använt exempel är magså, som för tjugo år sedan krävde opoeration och ett par veckors sjukhusvård. Idag har den behandlingen ersatts av ett piller som heter Losec - och de hundratusentals kronor som en magsårsoperation kostade kan användas till annat.

I den andra änden av skalan kan vi idag behandla sjukdomar som den medicinska vetenskapen stod helt handfallen inför för bara en generation sedan. Det gäller till exempel cancer och hjärt-/kärlsjukdomar. I stället har vi fått nya problem, till exempel sjukdomar som handlar om häsla och livsstil som diabetes, högt blodtryck och psykisk ohälsa. Därmed är det personliga ansvaret också en viktig fråga.

I vårt landsting tar vi dessa frågor på allvar, men inte genom att börja med att ransonera vården för att får skattepengarna att räcka till - utan genom att fundera i grunden på hur vi kan finansiera och organisera vården och den verksamhet i övrigt som landsitnget bedriver så att vi kan ta vårt ansvar för framtidens utmaningar. Det handlar om att skapa en effektiv organisation, men också om att ta vår del av ansvaret för arbetslinjen. Vi behöver ett näringsliv i världsklass och en arbetsmarknad som kan skapa trygga och varaktiga jobb, och där allla behövs och är delaktiga på arbetsmarknaden.

Under januari och februari i år kommer därför landstingsstyrelsen att diskutera dessa frågor på fyra särskilda seminarier, där vi på allvar kan resonera kring framtidens viktigaste utmaningar för vårt landsting. I slutänden tror jag dessutom att det kommer att leda till bättre arbetsvillkor även för den viktigaste av alla resurser för att klara välfärdens framtid, nämligen alla dem som arbetar med välfärdens kärna.

Ett samhälle där alla behövs

Jag hör till de ganska många som anser att kvotering inte bara är en ganska ointressant fråga när det gäller att öka jämställdheten i näringslivet; i mina ögon äer det helt förkastligt och motverkar troligen sitt syfte - likt många "åtgärder" som genom åren prövats för att skapa mer jämlika, jämställda och rättvisa förhållanden i arbetslivet.

Därför är det bra att företrädare för tre allianspartier skriver i ämnet på DN debatt idag, och att de tydligt markerar avstånd från kvotering. Mitt eget parti gjorde samma sak på den senaste stämman, men M-kvinnornas ordförande Saila Quicklund ger kloka skäl för varför en av tre kvinnoorganisationer i Alliansen inte har undertecknat artikeln.

Men två aspekter på frågan saknas, och bägge har att göra med oss män i ledande ställning i olika sammanhang. Den ena är vårt ansvar - om vi verkligen vill - för att få fler kvinnor på ledande poster. Den andra är vårt intresse för att ta ansvar för frågan.

Innan jag fortsätter ska jag inte trötta med uppräkning av vad jag själv gjort i frågan; du som möjligen undrar kan höra av dig så kan jag redovisa det. Däremot kan jag konstatera en sak, som jag redan skrivit: om vi män i ledande ställning inte tar vårt ansvar, så kommer problemet att bestå. Kanske kan lagstiftning bidra till en förbättring, men i grunden handlar det om de personer som faktiskt sitter med beslut om att göra en viss rekrytering.

Jag är inte feminist. Jag tror väldigt lite på många av feminismens teorier, och det viktigaste skälet är att jag inte delar feminismens grundläggande resonemang; det gäller såväl särartsfeminism som likhetsfeminsim. Jag tror på alla människors lika värde och att detta lika värde är både odelbart och okränkbart - men jag tror också på varje människas rätt att vara unik. Därför har jag svårt för att dela i människor i en hel rad av olika "indelningsgrunder" trots att dessa ofta är ganska ovedersägliga. Det gäller såväl kön som ras, religion eller sexuell identitet.

Däremot finns med många individer som har särskilda problem värda att adressera. I detta fall är det ofrånkomligen så, att vi har en arbetsmarknad (och inte bara ett näringsliv) där vi måste ställa oss frågan om förhållandena är rättvisa och vad det innebär.

Det är en fråga om relationen mellan kvinnor och män, men man gör det för enkelt för sig, om man gör det till att alla kvinnor är underordnade alla män. Hur förhåller man sig då till de situationer där en kvinna faktiskt har fått en förtroendeställning och utövar den. Är den kvinnan i så fall "underordnad"?

Snarare är det så att det finns ett strukturellt problem, som vi alla måste ta ett gemensamt ansvar för. Däremot ser olika kvinnor individuella situation så pass olika ut, så att det faktiskt blir omöjligt att dra alla över en kam.

Med andra ord: i ett samhälle där alla behövs, så måste det också finnas en plats för alla. Vi har alla ett gemensamt men individuellt och personligt ansvar för at göra av vi kan för att samhället ska bli mer jämställt, jämlikt och rättvist. För men egen, personliga del kommer jag att arbeta vidare för att skapa det samhället - men jag kommer att göra det genom personliga insatser snarare än genom att ropa på lagstiftning. Det kanske tar lite längre tid, men resultatet blir desto hållbarare.

På förekommen anledning

God fortsättning alla bloggläsare. Jag har inte avgett några nyårslöften, men jag ska i alla fall försöka att uppdatera bloggen så gott som dagligen även 2012. Som tidigare blir det kommentarer om dagsaktuella frågor och en eller annan berättelse ur vardagen som landstingsråd.

Kommentera gärna! Men notera då att jag endast publicerar kommentarer som inte är anonyma, det vill säga sådana kommentarer som det finns en lätt identifierbar person som står bakom. Allmänt hållna invektiv om mig som person, mitt parti, Alliansen eller enskilda allianspartier eller våra politiska motsåndare går också bort blir heller inte publicerade.

Tio i Topp och fem som vill opp...

Jag har just lyssnat njutningsfyllt nostalgiskt till SvT:s minnesprogram om klassiska Tio i Topp. Men det är - i ljuset av den politiska debatt sopm pågår - på sin plats att göra en politisk kommentar om hur detta fantastiska program uppstod, och hur det lades ned.

Tio i Topp hade aldrig kommit till om inte den tidens Sveriges Radio hade fått konkurrens från Radio Nord och Radio Syd (vilket var före min tid som musikkonsument. Sedan fick vi som var ungdomar på 60- (jag var för ung då...) och 70-talet enm högtidsstund varje lördag. Senare kom också "Kvällstoppen" med Kersti Adams-Ray som programledare.

Men 1974 tog det slut. För egen del hann jag med tre-fyra år av lyssnande, men det var tillräckligt för att väcka ett musikintresse. Det som fick toppliste-epoken att ta slut var den så kallade progressiva musikrörelsen - vars agerande således var allt annat än progressivt, i vart fall i mina och många andras öron och ögon. Tvärtom; vissa musikstilar bannlystes som alltför "kommersiella" (det vill säga populära och uppskattade) och skulle därför petas ut från det smala spektrum av lyssningsbar musik som den mer elle mindre statliga public service-radion erbjöd.

Nå, Svensktoppen överlevde i alla fall. Av någon oklar anledning. Och Schlagerfestivalerna kom tillbaka, efter något års uppehåll. All så kallad kommersiell musik gick liksom inte att bannlysa.

Allt detta är värt att ha i bakhuvudet, när vi nu hör rop på "återrreglering" av diverse samhällsfenomen.

Ett län som växer

Svenska Dagbladet inleder idag en serie om den växande befolkningen i Stockholm. Man menar då uppenbarligen hela Stockholms län och inte enbart själva huvudstaden. Och visst växer Stockholms län, men det är också en tillväxt som sträcker sig utanför länsgränsen.

Det finns nämligen ett län i landet som kan matcha Stockholms län när det gäller befolkningstillväxt, och det är vårt län: Uppsala län. I absoluta tal växer Stockholm givetvis snabbare - länet är ungefär sex gånger större - men relativt sett är tillväxten ungefär lika stor i Uppsala län. Mot den bakgrunden, och med tanke på att arbetsmarknaden i Stockholm/Uppsalaregionen i praktiken har vuxit samman, så är det kanske inte så konstigt att många som idag bor i Uppsala län flyttar till grannlänet. Åtskilliga flyttar nämligen också hit till vårt län - och om de inte gjorde det skulle det liksom vara svårt att få plats - i Uppsala län, alltså...

Av Radio Upplands rapportering kan man närmast får intrycket att de som bor i vårt län flyttar i horder till Stockholms län. men sanningen - som radion kanske borde berätta om - är att flyttnettot, åter i relatvia tal, är högre i Uppsala län än i grannlänet söveröver. Om det är något län som folk verkligen flyttar till, så är det Uppsala län.

Det kan bero på en massa saker. Som att man hittar jobb - arbetslösheten är ju lägst i landet. Eller att man tycker att samhällsservice och annat fungerar väl. Vad det än beror på, så har vi som fått ansvaret för att se till så att samhällsservicen fungerar väl all anledning att jobba vidare för att vårt län ska vara attraktivt. Så att folk vill fortsätta att flytta hit, vilket de alltså gör i högre grad än till något annat län i landet.

Uppsala län växer så det knakar. Det gör att vi kan leva med att en eller annan flyttar även till grannlänen. Men det kräver att vi ser till så att Uppsala län fortsätter att vara ett starkt och attraktivt alternativ för den som vill flytta dit där jobben finns.

2012

Nästan två veckor har passerat sedan det senaste inlägget. Det beror givetvis på julledighet, mer bestämt på två riktigt sköna och avkopplande veckor som verkligen behövdes efter en hektisk höst. Den kommande veckan ser också ut att bli ganska lugn, men den ger tillfälle att planera och tänka framåt. det kan verkligen behövas.

2011 är det nu dags att lägga till handlingarna. Det blev ett både händelse- och minnesrikt år, och det finns inget som säger att 2012 ska bli mindre fyllt av aktiviteter. Vi i Alliansen måste fortsätta arbetetet med att rusta och modernisera välfärden, trygga ekonomin och se till så att människor kommer i arbete.

2011 togs flera viktiga steg i rätt riktning. 2012 ska det arbetet fortsätta.

Grundbulten är en trygg och stabil ekonomi. Men en god ekonomi är givetvis inget självändamål. Syftet är att skapa handlingsfrihet för att kunna forma och bygga upp den verksamhet som människor har rätt att vänta sig för de skattemedel de betalar. Men handlingsfriheten kräver en ständig balansgång mellan de som är angeläget och önskvärt och det som ryms i de ekonomiska ramarna.

I offentlig, skattefinansierad, verksamhet är det den enklaste sak i världen att göra önskelistor. Men i slutändan måste det finnas pengar till att betala det man önskar göra.Det innebär, helt enkelt, att skiljelinjen går mellan dem som uttrycker önskemål om vad som borde göras - och dem som tar ansvar för att rätt saker faktiskt blir gjorda.

Allianen kommer att fortsätta att ta ansvar under 2012, både för att förnya och färbättra välfärden och för att hålla ekonomin i strama tyglar. För min egen personliga del handlar det som att hålla samman en politik som förenar detta och att leda både Alliansen och landstinget som helhet.

Men att ta ansvar utifrån de principerna innebär också att det är klokast att vara försiktig med löften och utfästelser. Man ska ju som bekant inte lova mer än man kan hålla, och de senaste åren har lärt oss hur otroligt snabbt förutsättningarna kan förändras - och vad det innebär för politiken.

Löftet för 2012 blir därför helt enkelt att fortsätta att ta ett dagligt ansvar för ekonomin och verksamheten. Och att fortsätta att se till så att vårt landsting utvecklas i rätt riktning på alla plan. Alliansen i politisk ledning för vårt landsting ska även i fortsättningen vara en garanti för att den utvecklingen går åt rätt håll när det gäller väntetider, vårdkvalitet och allt annat som landstinget svarar för. Det gäller inte minst kollektivtrafiken, som landstinget från och med nyårsdagen tar hela ansvaret för i vårt län.

Verkshöjd

Sanna Rayman har gjort en obetalbar parodi på proggvänsterns protestsånger, och vad passar bättre än att göra den om Slussen, kulturvänsterns senaste skyddsobjekt (när den genomruttna eken utanför kulturvänsterns högborg TV-huset nu är nedhuggen).

Mikael Wiehe gillar inte detta, så nu kräver hans skivbolag att Raymans parodi ska plockas bort. Johan Norberg har noterat detta (läs själv hans blogg) och manar alla att lägga ut Sannas Youtube-klipp. Jag är inte sen att efterkomma Norbergs maning.

Man kan inte bli annat än trött på denna evinnerliga självrättfärdighet från vänstern.

Vi får väl se om Wiehes skivbolag hör av sig.

Historien - och framtiden

Noterar idag att UNT skriver om två saker som rör landsitnget: närakuten och landsitngets 150-årsjubileum.

Det stämmer att trycket på Akademiska sjukhusets akutmottagning ökar. Men det finns mer fakta bakom siffrorna som publiceras. Många av dem som söker är yngre och söker för lättare åkommor; alltså har vi en situation där akutmottagningen på det stora universitetssjukhuset måste hantera sådant som inte alls behöver åtgärdas där.

Det är därför vi satsat både på närakuten och på sjukvårdsrådgivningen, 1177, för att avlsata akutmottagningen på Akadmeiska sjukhuset. Det som nu krävs är mer information och upplysning, så att människor vet vart de bäst kan vända sig för att få den vård de behöver - utan att de ska behöva vänta i onödan och utan att andra, med större vårdbehov, ska får svårt att få sin vård tillgodosedd.

Att bara bortse från det ökande vårdbehov som besöken ger uttryck för är däremot ingen lösning. Alliansen jobbar vidare med att modernisera vården. Det finns mycket kvar att göra.

Den andra nyheten handlar om landstingets 150-årsjubileum. En bok om dessa 150 år planeras nu, och jag ser fram emot att få tillfälle att läsa den. Bokens redaktör och huvudförfattare är min företrädare Mats O Kalrsson (S), och han har stora kunskaper om den vård, och den verksamhet i landstinget, som bedrvs förr i tiden.

Att arbeta med att modernisera vården - och annan verksamhet i landstinget - är en stimulerande uppgift. Då är det bra att kunna få tillbakablickar om hur det var förr, som relief till de problem som vi har att lösa idag.

Jag är glad att Mats O Karlsson skriver landstingets historia. Och jag är stolt över att få möjlighet att forma landstingets framtid.

På rätt väg

Tisdagens ledare i UNT var givetvis en trevlig bekräftelse på att mycket just nu går rätt väg. Några andra exempel, som jag skrivit om tidigare, är primärvårdens allt bättre resultat och den goda ekonomin i landstinget. Att vi dessutom får goda vitsord i universitetets stora undersökning "kvalitet och förnyelse" (KoF11) gör inte saken sämre.

Sedan 2006 har vi i Alliansen format en politik för vårt landsting som vi tror på. med tiden har allt fler kommit att tro på den politiska inriktningen, även om vi fortfarande ibland får kritik. Och visst finns det fortfarande ett och annat som kan bli bättre - men det jobbar vi på.

Det intressanta är snarare att jämföra kritiken, och de förutsägerlser som brukar följa med den, med hur det faktiskt har blivit. Då tänker jag inte enbart på UNT:s ledarsida utan också på den politiska kritik som uttalats från våra motståndare, ofta parat med en "oro" över hur det ska bli om vår politik genomförs.

Oron har gällt primärvården, landstingets ekonomi, vårdvalet, samverkan i sjukvårdsregionen, forskningen på Akademiska sjukhuset och en lång rad andra frågor. Gemensamt för alla dessa - och ännu fler - frågor är att oppositionen motsatt sig våra beslut, inte sällan i form av reservationer.

Det är nu hög tid att oppositionen tar ansvar för sitt opponerande. Det skulle vara intressant att reflektera över hur tillståndet i vårt landsting hade varit, om vi hade lyssnat till oppositionen. Det mesta talar för att ekonomin då varit betydligt sämre, köerna längre, kvaliten på forskningen lägre och bråken på sjukhuset fler. Mot de politiska beslut som lett till kortare köer, bättre ekonomi, bättre ledning och styrning samt mer framstående forskning och mera högspecialiserad vård har oppositionen nämligen ganska konsekvent reserverat sig.

Vi kommer att fortsätta att föra en framgångsrik politik för vårt landstng. Oppositionen får väldigt gärna vara med, för samförstånd och samsyn är bra. Det kräver dock att de är beredda att ompröva de delar sv sin politik som faktiskt inte fungerar. Hur det blir med den saken återstår att se.

För patientens bästa

Jag skrev redan i måndags om hälso- och sjukvårdsstyrelsens beslut att utöka vårdvalet med fler diagnoser. Det kan möjligen, efter dagens diskussion i media, vara på sin plats att tala om varför vi gör detta, och vad det faktiskt innebär.

En viktig utgångspunkt för oss moderater är att se till vad som är bäst för patienten. För patienternas bästa finns det sjukhus, vårdcentraler och andra vårdinrättningar - både sådana som drivs av landstinget och av utomstående aktörer. Det är således viktigt att komma ihåg att vårdens organisation är till för patienten, och inte tvärtom.

När vi nu öppnar för ökade möjligheter att välja mellan olika vårdgivare, genom det fria vårdvalet, blir detta mycket intressant. I de flesta länder finns större möjlighet att välja än i Sverige - och vården är för den skull varken dyrare eller sämre. Däremot är den bristande tillgängligheten ett stort och närmast unikt problem.

Att det nu, när Alliansen sätter patienten i centrum genom vårdvalet, kommer farhågor om vad som ska hända för olika vårdgivare, är varken nytt eller oväntat. Samma farhågor fördes fram när vårdvalet infördes i primärvården. Det har sedermera visat sig att dessa farhågor inte hade något som helst fog för sig.

Patientens möjlighet att välja är en viktig reform för sjukvården. Den har både lett till bättre sjukvård och till nöjdare patienter. Därför kommer vi att dra konsekvenserna av positiva erfarenheter. Arbetet med att utveckla vårdvalet kommer att fortsätta.

Samförstånd i politiken

Med sorg i hjärtat måste jag idag konstatera vart nivån på den politiska debatten har tagit vägen.

Det finns inget beslut om att lägga ner busslinje 801 till Arlanda. Det finns ett inriktningsbeslut om att se över trafiken till Arlanda, där en kommersiell aktör som kör linjen är ett alternativ. Det kan också noteras, att ingen annat parti har anvisat mer pengar till den aktuella linjen eller till kollektivtrafiken totalt, så den politiker (som vill ta verkligt ansvar) måste faktiskt också redovia vilka alternativa förändringar man vill göra i kollektivtrafiken.

Det är dock varken oriktiga påståenden om nedläggning eller namninsamlinar som upprör mig mest idag.

I en insändare i UNT ser vi än en gång det som präglat politiken i landstinget under de senaste fem åren. Samförstånd i landstingspolitiken kan endast uppnås om vi andra gör som socialdemokraterna vill. I just ärendet om buss 801 är detta särskilt anmärkningsvärt, eftersom kollektivtrafiknämndens ordförande Johan Örjes faktiskt gjort allt som står i hans makt för att både få en budget för kollektivtrafiken i balans och ett så brett samförstånd som möjligt.

Men det är bra att (S) uttrycker sig som man gör. Nu vet vi, svart på vitt, att samförstånd i landstingspolitiken bara kan uppnås om alla andra partier justerar sina ståndpunkter efter socialdemokraternas. Vi får ju ta och förhålla oss till det.

Resecentrum och vårdval

Jag lägger ännu en arbetsdag för landstingets invånare till handlingarna. Det var som vanligt varit en innehållsrik dag.

Invigningen av Resecentrum, till exempel. Självklart är det en glädjens dag för hela regionen, när vi nu får ett riktigt centrum, för allt resande som underlättar byte mellan olika trafikslag. Mne inte nog med det. Med Resecentrum ökar möjligheten att resa smidigt, vilket bidrar till att göra regionen mer attraktiv både för boende och för arbete.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen har samtidigt öppnat för en utökning av vårdvalet med fler diagnoser. Det är bra för länets invånare som därmed själva kan välja vilken vårdgivare som de ska vända sig till. Jag är helt övertygad om att det är en viktig reform både för att sätta patienten i centrum och för att skapa en bättre sjukvård. De fantastiska framgångar vår primärvård har uppnått sedan vårdvalet infördes för tre år sedan pekar mot vad vi kan vänta oss när vårdvalet blir verklighet även för öppen specialistvård.

Det finns alltid jobb att göra

Idag uppmärksammar UNT det faktum att väntetiderna till våtrden fortfarande är oacceptabelt långa. Det har de alldeles rätt i, och det är är en av de allra högst prioriterade frågorna för oss i Alliansen - och en av de svåraste. Situationen har blivit något bättre de senaste åren, och framför allt primärvården har gjort remarkabla uppryckningar sedan det fria vårdvalet infördes. Nu är det hög tid att på allvar ta itu med detta även när det gäller diagnos och behandling.

Det var också en av orsakerna till att en särskild produktionsstyrelse inrättades vid förra årsskiftet. Rent organisatoriska förändringar är givetvis inget värda, om de inte leder till den effekt som är förväntad. Man ska ändå komma ihåg att det tog mer än tre år innan de första åtgärderna i primärvården gav resultat - och tålamod är ibland lika viktigt som handlingskraft. Det är, som bekant, viktigare att det blir bra än att det går fort. Men... den som väntar på vård väntar alltid för länge.

Som sagt; det går att göra mer för att korta väntetider och öka effektiviteten. Det kommer alltid att finnas saker som står överst på "att göra-listan"; saker som kräver politiska åtgärder för att helt enkelt fungera bättre än de gör. En av de viktigaste uppgifterna som förtroendevald politiker är just att peka ut dessa samhällsproblem, hitta en lämplig lösning och se till så att den lösningen blir verkställd. Den dag kommer helt enkelt aldrig att komma, då alla problem är lösta och allting fungerar perfekt.

Här ligger dessutom politikens viktigaste uppgift. Välfärden måste ständigt förbättras och utvecklas. Det som fungerar bra idag kan mycket väl vara ett problem i morgon. Den som tror att samhällsmodellen någonsin blir färdig misstar sig. I Alliansen kommer vi att arbeta vidare med att jaga samhällsproblem och med att hitta lösningar på dessa. Nu är det väntetiderna och köerna - snart kommer det att vara något annat. För vi löser problemen efter hand - och börjar då genast söka efter nästa samhällsproblem att ta itu med.

Tankar på Nobeldagen

Idag delas Nobelprisen ut i Stockholm. Det är en högtidsdag för forskning och innovationer, möjliga genom personlig generositet från en person som insåg att mänskligheten är större än summan av enskilda människor.

I år är det också precis hundra år sedan AlvarGullstrand fick det första av flera Nbelpris som haft anknytning till Uppsala. Vi har en stolt historia på området. En viktig, grundläggande orsak är givetvis Uppsala universitet, som med en utbildning och forskning i absolut världsklass har lagt grunden för detta. Att några av de Nbelpriser som delats ut - Gullstrand är en av dem, men inte den ende - har anknytning till Akademiska sjukhuset gör inte saken sämre; tvärtom.

Vägen till Nobelpris går självklart genom hårt arbete förenat med kreativitet och nytänkande. Men det behövs också goda förutsättningar. I Sverige, som länge varit ledande inom medicinsk forskning, finns hela tiden en risk för att vi ska tappa mark i förhållande till våra viktigaste konkurrenter. Där har vi ett viktigt politiskt ansvar att ta.

Jag ser en utveckling av forskningen i vårt landsting som en av de absoluta nyckelfrågorna för vårt landsting. Det behövs resurser, praktiska förutsättningar i form av lokaler och utrustning och inte minst möjlighet att sätta av tid för att ägna sig åt att forska. Samtidigt måste det viktiga uppgiften att producera sjukvård för länets och regionens medborgare upprätthållas. Att klara dessa uppgifter parallellt kräver prioriteringar.

Det besövs också samarbete, inte minst med näringslivet. Många år av ganska njugg inställning till att låta företag komma i direkt kontakt med sjukhuset måste ersättas av en öppen attityd som ger företag tillgång till vården för att pröva nya idéer - och vården tillgång till företag som kan bidra för patienternas bästa.

I Sverige kan vi vara stolta över att vi får dela ut ett av vetenskapens mest prestigefyllda pris. I Uppsala ska vi vara stolta över den forskning som bedrivs - och i vårt landsting ska vi vara stolta över det vi kan bidra med på området. Under de närmaste åren ska forskningen flytta fram positionerna. Det kommer vårt län att ha nytta av på många områden.

Klokare förvaltning

UNT skriver idag om våra tankar på att se över möjligheterna att sälja vissa av de fastigheter som landstinget idag äger. det ska på en gång påpekas, att det finns fler fastigheter än länets sjukhus som inte är aktuella att ta upp som säljobjekt - Wiks slott är ett sådant - men det viktiga är att vi faktiskt ser över vilka möjligheter det skulle ge att inte "sitta fast" i ett antal lokaler, när omständigheterna för den verksamhet landstinget bedriver förändras.

Jag kan förstå den som tycker det verkar konstigt att hyra i stället för att äga de fastigheter där landstinget bedriver verksamhet, men då ska man också ha i minnet att lokaler är dyra och svåra att förvalta - om man inte är expert på området. Landstinget är experter på hälso- och sjukvård (och vi gör det bra?), och vi är experter på kollektivtrafik. Dessa två kärnområden ska vi fokusera på, för länets utvecklings bästa. Mycket annat kan vi låta andra sköta, som gör det bättre.

Inte nog med det. Landstinget har mycket stora behov av investeringar i de lokaler som landstinget ska äga även i framtiden. I en kalkyl över hur dessa investeringar ska finansieras, behöver vi också beräkna vad det innebär ekonomiskt att både äga fastigheter som därmed binder kapital - och samtidigt gå ut på marknaden för att låna upp pengar. Upplåning innebär skuldsättning. Och den som står i skuld är ju som bekant icke fri.

Vi står alltså inför en situation där vi skulle kunna vara dubbelt bundna, med tillgångar låsta i fastigheter som är svåra att förvalta och behov av att låna för att rusta fastigheter som vi ofrånkomligen äger. Vi kan också komma från två problem, nämligen ett lånebehov på en osäker kreditmarknad och behov av att arbeta med fastighetsförvaltning av svårhanterliga lokaler.

Alliansen jobbar vidare med att utveckla vårt landsting. En klokare förvaltning av landstingets fastighetsinnehav står nu i tur.

Politiskt förtroende byggs långsiktigt och tålmodigt

Jag noterar roat att Janne Nordling, politisk reporter på TV4 Uppland, kommenterar SCB:s senaste partisympatiundersökning och dess nedbrytningar på länen. Nordling konstaterar att det går ganska bra för Alliansen och för oss moderater. Nu finns det ju bara en opinionsmätning som verkligen gäller, nämligen valresultatet, men visst är denna mätning ett skönt besked i ryggen inför julhelgerna. Helt fel kan vi ju ändå inte ha...

Nordling har gett sitt inlägg rubriken "alliansdominans", och det är givetvis en rubrik som vi kan vara stolta över. Men det håller inte att tro att en aldrig så ljus och fin opinionsmätning går att falla tillbaka på i det dagliga arbetet. Och det dagliga arbetet kan inte speglas i en enda förtroendemätning. Att bygga politiskt förtroende tar tid och kräver tålamod. Fråga en av våra viktigaste förtroendebyggare i länet, Gunnar Hedberg, som efter jul drar sig tillbaka från uppdraget som kommunalråd i Uppsala efter mer än två decennier.

Det mest intressanta - förutom valresultatet - är ändå de kommentarer och synpunkter som möter i de vanliga, dagliga samtalen med människor.Jag måste säga att de ofta ger understöd till det som SCB-undersökningen pekar på, och det är givetvis både roligt och sporrande. Framför allt visar det något viktigt.

Politiskt förtroende vinns inte genom hastiga, braskande utspel eller genom misstänkliggörande av andra. Det politiska förtroendet vinns genom att hålla det man lovar, inte lovar mer än som kan hållas - och framför allt genom att tålmodigt arbeta med att göra välfärden bättre.

Framskjutna placeringar i "öppna jämförelser", en primärvård som fungerar allt bättre och ordning och reda på landstingets ekonomi är alla faktorer som gör att vi i Alliansen kan börja räkna ned inför julhelgrna med ganska gott samvete - men vi kan definitivt inte luta oss tillbaka mer än några dagar. Det finns mycket kvar att göra.

Närmast på tur står en kvalitetsgranskning av den viktigaste reformen hittills: vårdvalet i primärvården. Syftet med granskningen är att lära oss hur vi kan göra den verksamhet som finansieras med skattemedel ännu bättre för patienterna och samtidigt hur vi kan använda skattemedel klokare.

Att välja = tvång?

En nyhet i Sveriges Radio idag gör mig lite förundrad. Det handlar om lagstiftningen kring vårdval, som i radion framställs som "tvång".

Men vänta lite nu...

Skulle det vara ett "tvång" att ha möjligheten att välja vem som utför olika välfärdstjänster? Vem är det som är utsatt för detta "tvång".

Mycket riktigt. Det handlar om en valfrihetsreform, som skulle ge alla människor, oavsett var de bor i landet, em möjlighet att välja - och naturligtvis också att välja bort. Vårdföretag som inte sköter sig ska givetvis hanteras därefter.

Möjligheten att kunna välja bort en vårdgivare som inte sköter sig borde vara självklar i ett läge, där vi hört mer än nog om både vårdbolag och kommuner/landsting som faktiskt inte levererar det som medborgarna har all rätt att vänta sig. Rätten att kunna välja bort innebär emellertid att det faktiskt finns en valmöjlighet - det vill säga att fler än bara kómmunen/landstinget självt erbjuder de tjänster som ingår i välfärden.

Tyvärr, får man ändå säga, finns det en uppenbar ideologisk dimiension kring möjligheten att välja. Då känns det ganska skönt att obetingat stå på den sida som säger att människor ska ha den möjligheten.

Som politiker, förvaltare av skattemedel och företrädare för medborgarna, så måste vi bli mycket bättre på att granska och säkra kvalitén i de välfärdstjänster som erbjuds. Det är vår hemläxa, inte bara efter den senaste tidens vårdskandaler utan lika mycket efter tidigare liknande händelser där de ansvariga varit andra än de privata företag som nu får svara för sina handlingar.

Kvalitet och människors önskemål ska vara styrande för välfärden. Att kunna välja mellan olika vårdgivare kan inte vara ett tvång. Jag blir orolig av att det ideologiska motståndet till människors möjlighet att göra val är så starkt. Jag tror på människors möjlighet att välja.

Viktiga samtal

Ett tack till er människor i Bälinge som jag tillsammans med centerpartiets Cecilia Bärnsten hade tillfälle att prata med under kvällens dörrknackning. Och tack för intressanta och kloka synpunkter på hur vården kan bli ännu bättre.

Mycket hra förbättrats de senaste åren, inte minst i primärvården. Men mycket återstår också att göra. Att flera av er som vi pratade med tog upp väntetider, krångel, bristande tillgänglighet och dåligt bemötande sporrar naturligtvis oss som tycker att det är en av vårdens största och mest påtagliga brister.

Att få annan uppskattande kommentarer om det som fungerar bra är givetvis också trevligt. Människor är i stort nöja - och blir allt nöjdare - med den vård som ges i länet. Men även om det är trevligt att höra, så kan vi inte luta oss tillbaka. Arbetet med att förbättra värden måste fortsätta. Vårdval i den öppna specialistvården är ett exempel på hur det kan göras.

Till alla er som vi inte hade möjlighet att prata med: hör gärna av er! Vi kommer gärna tillbaka fler gånger.

Att svara på människors frågor

Jag får börja med att erkänna att jag är lite skamsen just nu, eftersom jag i veckan upptäckte att ett par frågor som jag fått hade blivit liggande. Normalt ser jag till att de frågor och synpunkter jag får besvaras så snabbt som möjligt, av mig själv eller av någon av alla våra kunniga medarbetare i landstinget. Det komemr ganska många synpunkter, frågor, idéer och förslag till förbätringar av landstingets verksamhet.

Tillsammans med andra kontakter med människor ger det en ganska bra bild av vilka frågor som är viktiga för människor, och hur landstingets verksamhet faktiskt utvecklas. Och det är då svårt att komma ifrån den stora skillnad som råder mellan dessa diskussioner med våra uppdragsgivare - de människor som bor i vårt län - och den politska debatt som landstinget som samtidigt pågår.

Det råder inget tvivel om att det finns kvalitetsproblem som måste åtgärdas. Det finns definitivt saker som landstinget kan göra bättre. Dessutom är varje enskilt fall där någon känner sig illa behandlad eller dålöigt bemött - eller helt enkelt inte har fått en tillräckligt bra vård - naturligtvis en signal om att allt inte är perfekt.

Men mycket fungerar, och åtskilligt fungerar till och med bättre än för några år sedan. Primärvården i länet är em framgångssaga. Majoritetens prioritering av forskning har get resultat. Vi har en mycket bra cancervård och strokevård, för att nämna några av ljuspunkterna i den nyligen publicerade mätningen "öppna jämförelser" (som jag bloggat om tidigare). Flera av Alliansens reformer har helt enkelt fungerat mycket väl.

Nu står vi inför nya  utmaningar. Landstinget blir huvudman för kollektivtrafiken. Väntetiderna i vården är alldeles för långa. Stora investeringar måste göras i landstingets fastighetsbestånd. Vårt landsting måste utveckla samverkan med universíteten och med länets näringsliv. Givetvis är även länets kommuner viktiga samarbetspartners.

Dessa utmaningar kommer vi i Alliansen att ta itu med, på samma sätt som vi greppat primärvården, jobbat med den avancerade specialistvården som lett till flera prestigefyllda riksuppdrag och utvecklat samverkan med landstingen i vår sjukvårdsregion. Vi har många utmaningar kvar att bearbeta.

Vår önskan är givetvis att göra detta i så brett samförstånd som möjligt, men både ord och handlingar från oppositionen visar klart att det inte är dialog och samverkan som står högst på deras agenda. Tvärtom vill man fokusera på de frågor som inte är landstingets viktigaste - utan de frågor som ger bäst förutsättningar för konflikt och högljudd debatt.Det främjar naturligtvis inte en konstruktiv diskussion om landstingets framtid.

Den viktigaste dialogen för oss i Alliansen är dialogen med våra uppdragsgivare, människorna som bor i vårt län och som behöver de välfärdstjänster landstinget ansvarar för för att få vardagen att fungera.

Jag lyssnade igår till socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt. Hans enda budskap tycks handla om "alliansens skattesänkningar" parat med ofinansierade löften om allt möjligt. Det är en politisk linje som vi väl känner igen även från den lokala politiken, en politik som Juholts partikollega Östros träffsäkert kallat för "popcornmaskin". Så mycket gladare blev jag av att höra en lokal socialdemokrat, (S) oppositionsråd i Uppsala Marlene Burwik tala klokt i TV. Inte ett ont ord om den dumma majoriteten, utan väl valda ord om Uppsala och om vikten av investeringar till vår del av landet. Så vinner man min repekt - och möjligen också väljarnas...?
I politiken, och framför allt i majoritet, räcker det inte med att prata. De senaste fem åren har Alliansen i handling visat hur vi kan både trygga och utveckla välfärden. Vi har mycket kvar att göra, men vi arbetar vidare med människors förtroende i ryggen.

Förtroende innebär ansvar

Hur regeringens höga förtroendesiffror kopplar till lokala motsvarigheter är givetvis omöjligt att säga. Men något kan vi kanske ändå ana genom att jämföra hur vi arbetar på olika plan - och hur alternativen ser ut.

Politik är som bekant en förtroendebransch. men förtroende vinns inte enbart genom att stå upp och se trevlig ut. Om man inte samtidigt levererar, så går det faktiskt inte att bygga förtroende.

Våra uppdragsgivare, medborgarna, har nämligen förväntningar. De vill att välfärdens kärna ska fungera. De kan ha överseende med brister - bara det finns en tydlig politik för att gåra något åt bristerna. Plus, ska man kanske tillägga, en tydlig analys av vilka bristerna är, vad de orsakas av och hur det blir om man rättar till dem.

Däremot är våra uppdragsgivare sällan intresserade av politikens interna liv i formn av intriger, misstänkliggöranden och formfrågor. De vill att vi sköter våra uppdrag väl - och måttet på detta är att välfärden fungerar.

Vad blir då slutatsen? Jo, att väljarna har förtroende för en politik som visar att den fungerar. OM de ser att politiken fungerar så, blir resultatet förtroendesiffror av det slag som DN och andra medier presenterar idag.

Budskapet till oss som sitter med politiskt ansvar blir därmed att jobba vidare, men också att komma ihåg att politiskt förtroende är en färskvara. Vi har det förtroende vi förtjänar - men bara så länge vi förtjänar det. Alltså måste arbetet med att reformera och utveckla välfärden fortsätta, och absolut inte stanna av. På senare tid har vi sett avarter framför allt i den kommunala äldreomsorgen. Sådana brister är fullkomligt oacceptabla och måste åtgärdas, oavsett orsaken. Det är ett ansvar för oss som fått väljarnas förtroende. De väntar oss att vi löser problemen. Annars kan siffror som de som presenteras idag snabbt se helt annorlunda ut.

Bättre och bättre - men mycket kvar att göra

Varje år gör Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) en genomgång av verksamheten i alla landsting Ett hundratal olika parametrar, allt från väntetider till patienternas förväntningar och vårdkvalitet, gås igenom och rankas. Resultaten sammanställs i en skrift kallad "Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet". Mer om hela rapporten kan du läsa här.
En så komplex verksamhet som hälso- och sjukvård är givetvis inte helt enkel att jämföra och mäta, men det är ändå vällovligt att så sker. Att mätningen dessutom är så genomgripande gör dessutom att alla olika faktorer - inte enbart vårdkvalitet eller väntetider - vägs in. det gör naturlgitvis att "Öppna jämförelser" är givande läsning för oss landstingspolitiker. Den ger bra indikationer på vad som behöver bli ännu bättre - men också på vad som är bra!

"Öppna jämförelser" är också på sitt sätt en givande läsning för oss i vårt landsting. Om man gör en sammanvägning av alla mätresultat, så hamnar vi på en minst sagt hedrande fjärdeplats. Med den beräkningsmetoden har vårt landsting dessutom ryckt upp sig högst påtagligt de tre senaste åren - från en tolfte plats 2009 via en femte plats i fjol finns vi nu på plats fyra i den totala sammanställningen.

Det betyder inte att allting är frid och fröjd. Vi har många förbättringsområden kvar att arbeta med, men också många idéer om vad som ska göras. Väl medvetna om att varje förbättring av placeringen innebär att det blir svårare att hålla sig kvar, så måste vi arbeta med att bli ännu bättre där vi redan är bra, och mycket bättre där vi har brister. Det är också ett skäl till att vi är tacksamma för synpunkter på sådant som kan förbättras - även om det innebär kritik mot det som sker idag.

Det finns kanske också skäl att tillägga, att undersökningar som denna, enkäten om patientmaten som publicerades i veckan och den nöjd-kund-mätning som UL gör varje år är en viktig del av det som ligger till grund för vårt förbättringsarbete. Plus, naturligtvis, våra dagliga kontakter med människor som är direkt berörda av landstingets verksamhet.

Det går bra för Uppsala län, och för vårt landsting. Siffror som dessa sporrar oss att jobba vidare med de idéer som uppenbarligen gör vården och kollektivtrafiken ännu bättre!

En bröstcancervård i toppklass

Idag befinner jag mig utanför Uppsala län. Ärendet för dagen är sammanträde med samverkansnämnden för vår sjukvårdsregion, där vi träffas för att diskutera sjukvårdsfrågor som är gemensamma för sju landsting i mellansverige. Detta samarbete fungerar mycket väl, och är enligt min uppfattning viktigt att vårda.


Ämnet just nu är regional cancervård, inklusive jämförelser av hur detta viktiga område fungerar i olika delar av sjukvårdsregionen och riket. Och det som då glädjer är de fina siffror som vårt län redovisar. Faktum är att övrlevnaden i bröstcancer fem år efter insjuknandet ligger på tredje plats i landet. Med andra ord är den bröstcancervård som vi har byggt upp och utvecklat i toppklass!

Så har det inte riktigt låtit i den debatt som förts på senare tid. Snarare har politiska motståndare till Alliansen byggt sin argumentation på att Alliansens politik på området skulle vara hotfull - ja, rent av farlig - för den som drabbas av bröstcancer.

Att Alliansens politik fungerar väl och leder till en bättre vård är egentligen ingen nyhet; det har vi steg för steg sett under hela den tid som Alliansen styrt vårt landsting. Däremot är vi uppenbart dåliga på att berätta hur politiken gör skillnad. Men det finns också en osäkerhet, som jag har full förståelse för, som bygger på det faktum att mycket av det vi gör bygger på nytänkande och förändring av befintlig verksamhet.

I själva verket är denna förnyelse och förändring en självklar del av vården. Vi ägnar också mycket tid åt att förankra, förklara och beskriva det vi gör. Men det är givetvis problematiskt, när det finns politiska motiv för att vara emot det reformarbete som vi bedriver.

Syftet med dessa reformer är att göra vården bättre, för att ge invånarna i länet en bättre hälsa och ett rikare liv. Då är det givetvis glädjande att de faktiska resultaten pekar i rätt riktning.